PÅ TRÖSKELN TILL VUXENLIVET
Farbror Nabil

Bjuden på kalas

Igår var jag bjuden på kalas. Eller, rättare sagt det var jag som bjöd på kalas. Nej, jag menar inte att jag bjöd alla gästerna. Det var min arbetsgivare som gjorde. Jag och min arbetskollega, gjorde festen. Vi planerade vad vi ska äta, vilken musik som skulle va på och vad vi ska göra. Det blev jättejättekul! Vi hade ballonger som vi köpte från en affär med kalassaker. Vi köpte mat och dryck.

Vi dekorerade festen

Det var ett av de bästa arbetsuppgifterna jag har haft, planera och dekorera matsalen, där vi alltid sitter och äter lunch. Först var vi och handlade mat och dryck på morgonen. Vi planerade laga meze = libanesisk matbuffé. Vi gjorde linsgryta, tabouleh = sallad med bulgur, kebabspett, hummus = kikärtsröra, baba ganoush = auberginröra, ja olika sorters röror. Det blev mycket uppskattat. Alla gillar libanesisk mat!

Efteråt blev det dans

Sedan efter att vi hade ätit, blev det disco för dem som tyckte om det. De som inte gillade det gick ut och pratade. Det var första gången för mig som jag var med och planerade en fest. Och det var så kul. Det var gott och roligt! Nu känner jag många, många flera andra på jobbet. Det är en bra känsla! Vi kom närmare varandra och började prata om allt möjligt. Det som slog mig är att alla har något, någonting i deras liv, som de kämpar med, eller inte är helt nöjda med. På ytan ser de mycket nöjda ut. De har det bra, de har bra ekonomi, fin familj, ändå har alla någonting, stort, eller smått som de måste kämpa med. Det är bara att konstatera. Ingen har ingenting i livet som inte är en kamp! Det är bra att vara tillsammans då, hjälpas åt och uppmuntra varandra. Bra va?

 

30 aug 2017